Kan inte fatta att jag sitter här med 46 dagar kvar på mitt tredje år i Gdansk, om 46 dagar är jag 50% läkare. Det är helt ofattbart.

Det här året har min inställning och attityd inte minst emot utbildningen utan också gentemot min egen kunskap  som jag plötsligt fattar att jag skaffat mig fullständigt förändrats, det är riktigt jävla coolt att komma in i ett rum, se en patient och förstå vad som har gått fel i hans maskin som kallas för kroppen. Missförstå mig rätt, klart jag har en otroligt lång väg att gå, men det är ändå en känsla när man sätter sitt stetoskop mot bröstet och hör HÖR problemet, en lablista, EKG, och röntgenbild senare, plötsligt så står jag där och inte bara begriper problemet efter att någon förklarat allt för mig, utan har själv lyckats dra samma slutsats..... och allt detta efter några fjuttiga månader. Man kan säga mycket om (vilket alla medstudents gör) vårt såkallade ickeliv, vi kämpar så ögonen blöder och allt som en normal vardag innefattar är absolut icke-existerande.

 

Men när den dära lampan tändes på allvar uppe i min lilla  hjärna, och sen en till, en till och en till, och till sist så började den här oändligt långa vägen bli upplyst och jag börjar kunna se sambandet mellan alla dessa timmar som ögonen blött och vart det hela kommer leda till, den känslan är helt obeskrivlig.

 

Jag vet att mina vänner och familj alltid sett mig som väldigt förvirrad och irrat omkring ganska rejält i princip hela mitt liv, jag menar man blir inte kallad för "mixern utan lock" helt obefogat, men för första gången i mitt lilla liv så vet jag att jag är på rätt plats och jag är duktig på det jag gör, och det är häftigt.

Jag hade aldrig "den stora drömmen" att bli läkare, det liksom bara blev så, och jag kommer alltid varit oändligt tacksam för min förrvirring som tillslut ledde mig hit. JÄ!

 

Kanske är detta mitt maximalt mest skrytiga inlägg hittils, men vet ni vad, det är okej och skryta ibland!

 

Kan känna att det är lite trist att jag varit så beyond usel på att blogga det här året, det hade varit kul att kunna se tillbaka och läsa om det här året som har varit lite av en resa mitt i resan.

 

Men men. 46 dagar kvar som sagt.