50% (!)
Nu är sista tentan för tredje året skriven! Idag är jag halvvägs till examen och 50% läkare! Helt jävla sjukt :-D
Just i denna sekund sitter jag på flygplatsen, om 40min lyfter flyget till Sturup. Där kommer mamma och Niels stå och välkomna mig hem. Idag kan man inte vara annat än helt jävla lycklig!
Lycka!
Sätta en 4a i Pharmacology. DEN KÄNSLAN!
Nu är det ta mig i brasan bara EN final kvar, hade varit lite som att vinna på lotto och passa den också. Internal Medicine, kan ju hoppas på att jag lärt mig allt jag behöver kunna i detta ämne under året. Det börjar bli jävligt ont om plats uppe i min hjärna, trångt och knökfullt. Så förhoppningsvis ligger det 60% kunskap redan undanstoppat och lagrat i något hörn.
Översköna Group S2
Vill passa på att önska min fantastiska grupp en finfinsommar! Kommer sakna er!
Please just simply use the hookers.
I Tisdags var det dags för microbiologyfinal, det är 4 jävlig lustiga damer som undervisar i detta ämne. Vi kallar dem för pantertanterna, de har nog hängt ihop riktigt länge och vi kan alla föreställa oss de 4 på Mallis under ett parasoll pratandes om vilka bakterier som håller på att flytta in i dem och "disrupt their normal flora" Ebba och jag konstaterade ganska snabbt att detta måste vara "the happening of the year" för dem, så tillpiffade och allt för glada för att vara kl 8 på morgonen.
Damen jag alltid kommer minnas under det något inofficella namnet "just-lady" är en riktigt rolig tanta, kanske har hon liten släng av aspergers syndrom. Det är stunder som denna jag blir så bitter på mig själv för att jag varit minst sagt usel på att blogga detta året, för hon är en kvinna som förtjänar en beskrivning. För att sumera det hela kort, så har jag aldrig träffat en kvinna som:
Pratar så fort
Har STENKOLL på allt och alla
Följer regler, för att regler är REGLER, och regler ska följas i den ordningen som reglerna var givna.
Har förmågan att klämma in ordet "Just" minst 3 ggr per mening
Har förmågan att klämma in ordet "simply" framför alla "Just"
Har förmågan att använda uttrycket "Oh GOSH" så varje gång hon säger det tror du jorden har gått under.
När vi alla står utanför salen som vi ska skriva vår finals i, står Just-lady i sin tjusiga klänning, det är ju trots allt finals-day, helt redo med sitt protokoll och klasslista. Men innan hon börjar ropa upp oss så måste hon ju självklart förklara reglerna.
"Helloooooo everybody, Oh GOSH, I just hope everybody is here. I simply just before we start, simply, just want to welcome you to the Microbiology final! ......Oh GOSH it is very dark in there, it's simply just hard for me to just read of the list of just all your names, but I simply just have to manage. I also just have to just tell you the rules before I simply will just call your names. When I just call your name, please just go in to the hall.. of course you just have to leave your personal things before you simply just take your seat. Just through the door there are just many tables and hookers to put your things on. So just simply please: Use the tables, and just use the hookers, and just leave your cellphone in the front, we will simply just give them back to you just as soon as you just finished the test. Oh GOSH, look at the time let's get started"
Spela upp det där i huvudet med x6 hastighet, och hur fantastisk roligt det är med syftningsfel/språkfel kl åtta på morgonen. I very much used the hookers inside.
Här är ett foto från en lektion i början av året när Just-lady föreläste.. någonstans på vägen så slutade jag lyssna och började räkna "justs" istället
En hel del således.En annan bild från en tidigt morgon inna microlabben börjat och Axel hittade ett konstverk på sin labbrock
Efter tentan gick hela, eller iallafall 90% upp till nya sjukhuset där vi tog ett klassfoto
Class of 2016
Trodde aldrig jag skulle säga det, men jag gillar microbiology, kommer kanske till och med sakna detta ämne! Kommer även sakna pantertanterna, måste säga att de förgyllde mina fredagar och aldrig har jag träffat lärare som brinner såååå hårt för sitt ämne, ändå beundransvärt!
Tentan gick i vilket fall som helst bra, fick resultatet igår, och det blev en fyra så det var ju en finfin födelsedagspresent ;)
Hade för övrigt en väldigt fin födelsedag igår. Drog till stranden med mig själv, frulle och pharmaboken, hann vara där i tre timmar sen gick solen i moln och kom tillbaka lagom tills jag satt fossingen innanför dörren. Så då satte jag min i fönstret och sol/pluggade istället. Fick finbesök under dagen med blommor och cupcakes, många fina sms och telefonsamtal.
På kvällen var jag med Louise som också fyllde år igår och hennes roomies och käkade sushi. En väldigt mysig kväll och dag! Lite bitter på talet 26 dock, no more ungdomsbiljetter med SAS/SJ.
today tomorrow and always.
Live in the present, and make it so beautiful, that it will be worth remembering.
Crouching Tiger, Hidden Vildsvin
Så, enda sen jag flyttade till Gdansk så har jag om att det kryllar av vildsvin här, de hänger i parkerna i stan och uppe vid Dorms och... ja typ överallt.
Jag har dock aldrig stött på några, men detta skulle komma att ändras här om dagen.
Jag var ute och rastade mig själv i skogen som ligger precis utanför centrum. Jag springer runt där i sommarskogen, lyssnandes på min favoritspellista på spotify så där lycklig som man kan bli när man kommer in i det där träningsmodet och det känns som om man kan springa till månen.
Mitt i min trans och "Iron Maiden - Run to the hills" så springer jag i princip in i Mr. Vildsvin och hans tre kompisar. Jag tvärstannar och vi står där i en cirkel och stirrar på varandra. Några millisekunder hinner passera innan synapserna i min hjärna hittar ner till mina ben, jag tvärvänder och kutar åt andra hållet, och Mr. Vildsvin och co verkade också känna för en löptur.
Detta skogsområde är extremt kuperat, och jag hade precis krigat mig upp för världens högsta kulle, nu gick den i reverse dvs en sjuhelvetesnedförbacke. Alla som känner mig vet att jag kanske inte är den smidigaste människan som gått på denna jord, men vad kan man begära av någon som är 180cm lång och inte är ägare av ett 3D seende, därför ej heller någon avståndsbedöming. Det är fan inte lätt att hålla reda på mina ben ska jag tala om för dig.
I mitt huvud skreks det i takt med "Run to the hiiiiiiills, run foooor youur liiiife" (hann tänka där någonstans att detta var ju en ironisk låt, jag kunde se mig själv uppeifrån som om jag nu hade huvudrollen i Disneys senaste film) så tänkte jag "RAMLA INTE, SNUBBA FÖR I HELVETE INTE" det kändes lite som om mina ben förvandlats till hjul, för enda in i Malaysia vad det gick undan!
Men jag begrep också att min kondis är inte direkt i tipptopp och det här tempot kommer jag inte kunna hålla uppe någon längre tid.
Lite längre ner på sluttningen växer ett träd, Detta träd växter liksom in nedförsbacke således så kommer jag farandes i en ganska lämplig vinkel för att kanske kunna kasta mig upp i detta träd. Sagt och gjort.
(AJ)
Men jag lyckas få ett bra grepp om en gren, häva upp mig på denna och klättrar högt högt högt upp i trädet, jag tittar ner och ser de jävla grisarna springa mot horisonten.
Jag var inte så lite nöjd med mig själv. Kände mig som Crouching Tiger, Hidden Dragon meets Matrix meets Roadrunner
MEEPMEEP SUCKERS
MEEPMEEP SUCKERSSå fort jag hämtat andan så börjar "runkeeper-appen" prata i mitt öra och jag insåg precis att jag slagit mitt personliga pace/km. Tänk, 1 månads slit och allt som behövdes var lite riktig motivation.
Sen när adrenalinet lagt sig lite, typ runt 3 på morgonen så insåg jag att en mer trolig liknelse skulle vara något i stil med en tecknad film. Ni vet när en gubbe springer in i ett träd och har bröstkorg och mage mot trädet och armarna och benen i 90gradersvinkel ut från stammen.
Denna liknelse blev även bekräftad morgonen efter när jag skulle stiga upp ur sängen och handlöst ramlar ner på golvet och inser hur stans ont jag har i foten, den är nu mer blå, lika blå som mina knän, dock inte lika full med skrapsår som mina händer och armar. Till och med mellan brösten hade jag skrapsår, klurade lite på hur denna sista skada kunde inträffat, troligen efter det jag smidigt "gled" för trädstammen.
Det var ju för fan skithögt det där trädet. Begriper faktiskt inte hur jag lyckades hoppa upp, få tag i en grenjävel och häva mig upp. Detta tänker jag vara fortsatt kaxig över.
I övrigt så har ju tenta-perioden-delux dragit igång. Om jag håller rätt på dagarna så är jag i Sverige om 25 stycken, men jag tappar räkningen hela tiden för dagarna går verkligen in i varandra. Imorgon ska jag och Ebba börja på att plugga inför finals i Microbiology som är på tisdag nästa vecka.
Återkommer imorgon för en mer redogörande skol-update.
.
Bröllop och Bakterier.
Min dag:
06.00 Klockan ringer
07.30 Taxi till Microbiology department
08.00 Final i praktiska moment i Microbiology
10.00 Handla/Packa/Duscha
13.00 Taxi till flyplatsen
15.40 Flyget till Malmö
16.35 Landar
16.40 Flygbuss till Lund
17.42 Tåg mot Karlshamn
19.30 Framme i Karlshamn
20.00 Hemma i mitt lilla hus
20.01 ÖL
Någon hektisk dag, men who the hell cares för jag ska få se min underbara vän Alexandra gifta sig med sin Niklas på lördag! Det kommer bli helt jävla fenomenalfantastiskt!
06.00 Klockan ringer
07.30 Taxi till Microbiology department
08.00 Final i praktiska moment i Microbiology
10.00 Handla/Packa/Duscha
13.00 Taxi till flyplatsen
15.40 Flyget till Malmö
16.35 Landar
16.40 Flygbuss till Lund
17.42 Tåg mot Karlshamn
19.30 Framme i Karlshamn
20.00 Hemma i mitt lilla hus
20.01 ÖL
Någon hektisk dag, men who the hell cares för jag ska få se min underbara vän Alexandra gifta sig med sin Niklas på lördag! Det kommer bli helt jävla fenomenalfantastiskt!
Tänk, Rödtotten där blir Mrs. Lundin på lördag, Blondinen i mitten är nu mer brunett, förlovad och har två fantastiska pojkar, och hon där längst till höger är halvägs framme till läkarexamen. Vänner för livet tror jag det heter, 13years and counting!
Tentan gick för övrigt jättebra tack vare finaste Mona som kom hit igår och visade lite tips och trix vad man skulle tänka på. Så Ebba och jag satt med diverse pennor som fick figurera som pipetter, provrör osvosv och tränade på att flytta "bakterier" sterilt, haha måste sätt så jävla fånigt ut,
Jag fick professorn som examinator men hon gillar mig för jag har haft flyt hela året och bara fått frågor från henne som jag har råkat svara rätt på, så hon såg mig lite som en expert på micro,När det var dags för sista uppgiften som var att känna igen, förklara och namne ett medium som bakterier växer på.
Hon gav mig en så kallad "blood-agar" där det har skett en överrörig reaktion som jag återigen RÅKAT lära mig utantill det sista jag gjorde igår innan jag somnade. Så ramsan lät såhär "Yes, you se here in the middle Staph. Aureus has been streaked across and caused a beta-hemolysis, and perpendicular to that line, you have streaked a group B streptococci , more exactly Strep. Agalactie, which produces a so called CAMP-factor, this CAMP-factor enhances the hemolysis of Staph. Aureus so you get this VERY NICE arrow shape when Strep. Agalactice grows in the proximity of Staph Aureus, the other streak is fron some unkown beta hemolytic pathogen."
Alltså jag var inte så lite nöjd över att jag kunde svara på den här frågan som var ganska oväntad att få, och blev mer nöjd när jag kunde se hur professorn trodde hon satt dit mig ordentligt. "VERY WELL, perfect actually.................................... maybe you have a sister who can come here next year, I will miss having you as a student"
BOOM tack för den :-D Haha, vad man kan komma undan med med fina vänner vänner som hjälps åt! Vad skulle jag göra utan er?
Nu -> Flygplatsen
Keep your patients happy!
Dagens: "Sagan om Caecilias första lungundersökning"
Jaa, i början på november så var det dags att träffa patienter, och vi insåg alla ganska snabbt att det är lite smått knepigt att vara sig själv och trevlig när man måste slå knut på sin tunga och försöka tvinga fram några polska fraser, saken blir inte lättare av att det är typ 5 andra patienter i rummet och din LäkarLärare som alla får lov och "beundra" din så kallade polska, jag insåg iallafall ganska smabbt att gud va jag önskar att jag hade lagt ner liiite mer tid, och varit liite mer modig i min vardag att använda min polska. Teckenspråk och leende will only get you so far, framförallt så kommer du ut från varje patientrum med kramp i dina ansiktsmuskler efter att ha limmat fast ett leende på läpparna under 20 minuter, så när det är dags för sista patienten för dagen så liknar du själv en Parkinson's patient som har tremors i hela ansiktet.
Detta kommunikationsproblem blev plågsamt uppenbart för mig första gången jag skulle "percussa" dvs "knacka fram" lungornas storlek/gränser på en patient.
Detta var en relativt ung man med diabetes i 45 års åldern. Han satt lite dumt till i sängen, och jag visste inte hur man säger på polska "Skulle du kunna vända lite på dig" ej eller vågade jag fråga min LäkarLärare Dr. Szyndler om hon kunde be honom flytta på sig. Jag visste ju inte då ifall och var lika farlig som typ Flätan eller Hannibal i ettan. (Det visade sig sen att hon är världens mest fantastiska Lärare och jag kommer sakna henne rejält. Stenhård, men väldigt rättvis och med en kunskap som är jävligt beundransvärd!)
Anyway.
Patienten satt lite dåligt till, typ snett mittemot mig, och jag, lång som jag är försökte mig på en slingrande teknik så jag kom åt bakom ryggen på honom, insåg att YES det funkar och jag percussade riktigt bra och var fett nöjd över min insats. När jag sen ska rapportera och slingra mig tillbaka samma väg som jag kom, så inser jag att jag har haft min byst, ca 2cm från patientens ansikte under hela proceduren, jag inser detta typ när jag kommit halvägs tillbaka till en stående position och får lite halvpanik och ska liksom "snabbt" komma till rätta, nääää men då daskar jag till patienten med brösten i hans ansikte.
Jag dog. Där och då i typ 30sek. Sen återuppstod jag med tanken att "Jag har precis gett min första patient en whiplash-skada"
När jag vågade öppna mina ögon och var helt redo för all form av damage control så sitter patienten och ler från öra till öra och var uppenbart övernöjd med situationen. Jag tackade bara någon gud att han såg till att Dr. Szyndler stod bakom mig och mitt blotteri var dolt bakom min läkarrock.
Sen var det de andra i min grupps tur att göra det jag precis gjort, minus blotteri, men som alltid när studenter ska öva så tar saker tid och Dr. Szyndler bad om ursäkt till patienten för att det tog sådan tid. När hon sen översatte till oss så hade glatt sagt:
"It is absolutley no problem, these are the nicest students I have had all week, please DO come back to see me"
Obduktion och marinerade örhängen.
Jag tänkte nu göra ett litet försök att få ner lite av det som har hänt det här året, lite historier som jag ska se tillbaka på om några år och flina för mig själv.
Dagens: "Sagan om Caecilias första obduktion"
Detta skulle upplevas någongång inom ramarna för kursen "Pathomorphology" vi hade fint nedskrivet på schemat vilket datum detta skulle ske och alla var vi väl ganska taggade inför detta, ja läkarstudenter är morbida och konstiga varelser. Vi visste att vi skulle ha obuktionen med en läkare vars namn ingen kunde uttala och därför fick hon smeknamnet "Flätan" eftersom hon alltid har håret i en inbakadfläta. Flätan är en totalt livsfarlig kvinna, en riktig "lärarinna" med glasögon längst nere på näsan och med dem kan hon se in i det djupaste av din själ, jag lovar. Jag var totalt livrädd för kvinnan under hela denna kurs.
Iallafall.
När vi in salen där vi skulle samlas denna spännande dag kommer Flätan med tunga besked: "I am so sorry to tell you but UNFORTUNATLEY nobody died this week, not a single patient has died, so we can not have the autopsy today, only regular class" Hela klassen suckar och stönar och besvikelsen var enorm.
Men. Så kom dagen då någon stackare rent faktiskt hade dött och det blev vår tur att få lov och följa med ner till patologen och observera Flätan i hennes rätta element. Mitt förflutna med döda människor är väl sisådär, man kan väl säga att anatomin i ettan inte direkt var min hobby? Vande mig aldrig vid synen av döda människor, så jag var ganska nervös faktiskt. (Btw, så hade jag min sista lektion någonsin på anatomy department idag, det var inte med sorg i hjärtat jag tog avsked av formalinlukten och konserverade kroppsdelar)
Anyway, vi kommer ner i källaren på patologen och får på oss skyddskläder ovanpå våra läkarrockar och vi ser alla ut som blå mufflon, när alla är redo säger Flätan: "At the end of this corridor there are 2 bodies, if someone feels like they are gonna get sick, please leave the room and DO NOT get sick in the room, show some respekt for the dead and throw up somewhere else OK?"
Så när kräkreglerna var införstådda och ag kommer in i rummet ligger den en man i 50års åldern på en metallbrits "grovarbetet" som de kallar det var redan gjort, dvs bröstkorgen var uppklippt och skalpen på huvudet var lossat.
Organ efter organ lyftes upp och analyserades, och efter ca 10 min så var "jagvetintevadjagskagöraavmigsjälv-therearedeadpeopleintheroom-känslan" i min kropp minskad med ca 70% och jag fann mig själv komma fram närmre och närmre, det blev ju värsta dektektivarbetet av det hela efter ett tag, otroligt spännande mitt i allt det morbida.
Organ efter organ lyftes upp och analyserades, och efter ca 10 min så var "jagvetintevadjagskagöraavmigsjälv-therearedeadpeopleintheroom-känslan" i min kropp minskad med ca 70% och jag fann mig själv komma fram närmre och närmre, det blev ju värsta dektektivarbetet av det hela efter ett tag, otroligt spännande mitt i allt det morbida.
När jag då står där, halvvägs nere i kroppen, heeelt inne i vad jag ser och vad Flätan berättar... så kan jag liksom känna hur mitt örhänge, i slowmotion, liksom gliiiiider ut ur hålet på min öronsnibb, hela klassen drar för andan, och sakta sakta faller det ner *stuttssutts-rullrulll*... raaakt ner i... ja... pölen på golvet som beståd av, människomix? blandat med gruksoppan som mannen ätit innan han dog... alltså... det kan inte bli mer absurt.
Vad gör man då? Med sitt öronhänge som håller på och ta ett bad under britsen som mannen ligger på.
Flätan tittar upp på mig bakom sina röntgenglasögon, och jag undrar i mitt stilla sinne vad hon ska göra med mig nu, så jag säger:
"You know what.... I think i will donate my earings to the pathology department, does anyone have a glove so I can pick it up?"
....så på men en blå handske och sen var det bara ner, under britsen och försöka undvika vätskan som droppar uppefrån mannen och fiska fram mitt örhänge... så frågar jag:
"Where can I throw this out?"
Flätan: "Throw it out?!? Are you sure!? You can just wash it with alcohol and it will be fine??"
Jag: "Ööum... no.... I think I'm okey with just throwing it out"
Flätan: "Well ok, maybe I'll just find them later and keep them".
Jag:"Sure! You do that"
Jag förväntade mig resten av kursen att Flätan skulle komma med mina örhängen dinglandes en dag, kanske hon bara sparade dem för special occasions?
Plötsligt händer det!
Kan inte fatta att jag sitter här med 46 dagar kvar på mitt tredje år i Gdansk, om 46 dagar är jag 50% läkare. Det är helt ofattbart.
Det här året har min inställning och attityd inte minst emot utbildningen utan också gentemot min egen kunskap som jag plötsligt fattar att jag skaffat mig fullständigt förändrats, det är riktigt jävla coolt att komma in i ett rum, se en patient och förstå vad som har gått fel i hans maskin som kallas för kroppen. Missförstå mig rätt, klart jag har en otroligt lång väg att gå, men det är ändå en känsla när man sätter sitt stetoskop mot bröstet och hör HÖR problemet, en lablista, EKG, och röntgenbild senare, plötsligt så står jag där och inte bara begriper problemet efter att någon förklarat allt för mig, utan har själv lyckats dra samma slutsats..... och allt detta efter några fjuttiga månader. Man kan säga mycket om (vilket alla medstudents gör) vårt såkallade ickeliv, vi kämpar så ögonen blöder och allt som en normal vardag innefattar är absolut icke-existerande.
Men när den dära lampan tändes på allvar uppe i min lilla hjärna, och sen en till, en till och en till, och till sist så började den här oändligt långa vägen bli upplyst och jag börjar kunna se sambandet mellan alla dessa timmar som ögonen blött och vart det hela kommer leda till, den känslan är helt obeskrivlig.
Jag vet att mina vänner och familj alltid sett mig som väldigt förvirrad och irrat omkring ganska rejält i princip hela mitt liv, jag menar man blir inte kallad för "mixern utan lock" helt obefogat, men för första gången i mitt lilla liv så vet jag att jag är på rätt plats och jag är duktig på det jag gör, och det är häftigt.
Jag hade aldrig "den stora drömmen" att bli läkare, det liksom bara blev så, och jag kommer alltid varit oändligt tacksam för min förrvirring som tillslut ledde mig hit. JÄ!
Kanske är detta mitt maximalt mest skrytiga inlägg hittils, men vet ni vad, det är okej och skryta ibland!
Kan känna att det är lite trist att jag varit så beyond usel på att blogga det här året, det hade varit kul att kunna se tillbaka och läsa om det här året som har varit lite av en resa mitt i resan.
Men men. 46 dagar kvar som sagt.
Freedom
Rycket delux. Har vetat sen skolan började att denna helgen skulle bli lugn och skön. Skulle sitta hemma i min lägenhet mysplugga, och pimpla vin om kvällarna. Sen igår runt niotiden kom paniken, ALLA har något planerat denna helgen, 60% ska till Krakow på MSF-konferensen 30% ska hem till Sverige och 10% får besök hemifrån... Plötsligt så såg min mys-helg sjukt sorglig ut. Så idag under pediatrik-seminariet som var en fortsättning på förra veckans seminarie som handlade om bajs på alla dess sett, ja precis så BAJS, så var dagens ämne om problemet när barn INTE bajsar....mitt i mellan bajs och kräk blev det förmycket för mig och jag bokade en biljett hem. Fanns inga flygbiljetter så det fick bli StenaLine för första gången... Jag son älskar båtar..........eeh....... Men Åååååh vad det ska bli skönt och få komma hem! Mysa med familjen och träffa mina finfina vänner! <3 ångrar mig inte en sekund, trots färja. Men fråga mig igen bär tentorna drar ihop sig :-P .....Btw så hade vi vår första Pharmacology tenta i lördags, aldrig varit med om en mer oklar tenta.. Där snackar vi resultat mellan 30-70% nada magkänsla. Men skit i det! För nu ska jag åka Polenkryssning själv! Haha kan ju bara bli bra :-D
Scary
Sitter på Phatophysiology-seminar. Salen har helt nya datorer = helt omöjligt att lyssna, aftonbladet. FB och bloggen fick plötsligt hög-prioritet.
Läraren började med att beratta för oss att endast EN elev hade kommit pa förra lecturen som hon hade haft, vilket är ganska lite med tanke på att vi är typ 170studenter :-P Hon sa att det är helt okej for henne att vi inte går på Lectures men hon kande att hon var tvungen och varna oss for Biernat professorn i phatology som normalt håller i alla Lectures , han är inte en direkt munter typ, allmant känd som dryg och relativt livsfarlig.
Teacher: I just want to warn you, he might be very angry if you do not come, if there are no student on the lectures of course there will be no lecture, and he will NOT post the slides online on extranet later... and probably you whole finals will be about that lecture. Also he might come here.... during our seminars.....
Mona: What would he do then?
Teacher: I dont know, and I dont want to know, maybe ask you alot of questions.... not good, because you can not answer..
Mona: Is there an emergency-exit here?
Teacher: Noo.. but we have alot of windows. Probably best in that case that you to use them... the elevators doesn't work well.
En stund senare öppnas dörren utan att någon knackar innan, alla hoppar tio meter upp i luften i ren skräck, läraren slog nästan i taket. Men det var bara en sen student
Teacher: THANK GOD IT'S O.N.L.Y YOU.... I got so nervous!!
.....................steeeeeeeelt.................
Undrar vad som skulle hända om han kom in nu bakvagen, jag som sitter längstbak lyssnar icke alls och bloggar... han hade nog personligen slängt ut mig genom fonstret.
Say my name.
Haha, nu är allt som vanligt igen för nu har paniken infunnit sig.
Har varit i lite av en dvala sen jag kom tillbaka til Gdansk. Har varit överchill med livet och bara gått runt och myst.
Men från och med idag runt kl 10 på morgonen så blev paniken ett faktum. Då hade vi tagit oss igenom ca halva sista Pharmacology-seminaret och POFF så hade vi typ ytterligare 50 läkemedel och kunna namnet på och kunna lite smått och gott om.
Namn. Namn. Sjuukt onödig grej... eller ja, kan kanske se det nödvändiga i det hela, men ändå usch vad det är jobbigt. Jag menar, det tog mig för fan 3 år och lära mig namnen på alla som gick i min gymnasieklass...Jag kan fortfarande inte namnet på mina grannar i Karlshamn (Jo okej Maria). Det är allmänt känt hos alla som känner mig att jag aldrig har koll på någon eller några eftersom jag aldrig vet vad folk heter. Standard svaret från mig när någon ska berätta något om någon är :"Hmmm... hur ser han/hon ut?"
Denna mening har jag klarat mig med under alla mina 25 år med diverse namn-inlärnings-problem.
Den funkade i det dagliga livet, ännu bättre efter att 99% av alla människor finns på Facebook.
Den funkade i Anatomin: En specifik muskel, ven,artär eller nerv som man glott på xantal ggr bidragar med en association till namnet =Cilia kommer ihåg
Den funkade i Biochemistry: Att rita kemiska strukturer over and over again ger namnet mening/utseende =Cilia kan komma ihåg.
Nu i Pharmacology..... I'm screwd. Det är bara namn och namn och namn. Namn som jag inte kan "klistra på" ett visst utseende
Sen är det ju inte så att det är namn som Berit eller Hans vi ska kunna. Nej det hade ju varit okej eller iallafall mer okej. Ändå lättare och komma ihåg att Hans, han jobbar i hjärtat med att lugna ner det när det stissar upp sig. Berit, hon pillar i näsan så du slutar vara täppt.
Nä.
Det är inte Hans som jobbar i hjärtat det är exempelvis Acebutolol, eller Betaxolol eller någon annan av deras 50kollegor. Alla jobbar de på lite olika sätt, vissa har koll och är sjukt noga med att bara pilla med sitt, andra är ganska osmidiga av sig och klampar in på andra läkemedels arbetsområden (biverkningar).... och vissa är rent ut sagt asdåliga på sitt jobb och har blivit sparkade (avregistrerade läkemedel) men de ska vi visst kunna namnge ändå(??).
Det är inte heller Berit som får dig att sluta vara täppt i näsan. Nej det är Xylometazoline.
Eller min personliga favorit Phenoxybenzamine som används i behandlig mot sjukdomen Pheochromocytoma. Säg det snabbt tio ggr om du kan :-D Phenoxybenzamine-Pheochromocytoma
Kommer bli en överjobbig kurs detta :-D Can't wait to kick some ass.
Tvåsamhet.
Tänkte att det kunde vara läge att introducera min nya pojkvän. Vi träffades redan första veckan skolan började, vi har haft ett ganska stormigt förhållande dessa tre veckorna. Ena stunden håller vi med varandra och jag är så otroligt tacksam över att jag har honom. Sen i nästa sekund så blir jag så jävla förbannad på honom, han pratar över mitt huvud och har en sån där självgod och "klart det är på det här sättet (din dumma idiot)-ton i rösten" och i den studen allvarligt talat så vill aldrig mer se honom, förutom om det skulle ge mig chansen och slå lite på honom.
Men sen när jag lugnat ner mig lite och faktiskt tnar mig tiden och lyssna på honom.... om och om igen... så efter typ 7de gången som han förklarat samma sak så börjar jag så smått se hans point of view (även om den är över-rörig och jag glömmer den fem min senare). Lösningen på det problemet har blivit att detta förhållande har utvecklats till nerskriva regler, listor, diagram och scheman, allt för att jag ska kunna hänga med och komma ihåg det som vi kommit fram till under våra bråk. Trots alla motgångar, så är jag så otroligt tacksam för att jag har hittat honom och att han finns i mitt liv. Han har ett tålamod som är helt oändligt... det är bara och tycka på paus, eller spola tillbaka några minuter. Han tröttar aldrig på och förklara saker för mig. Jag har en känsla av att vårt förhållande kommer vara i allafall läsåret ut.. men i Juli får det vara bra.
Mental note to self: Dejta aldrig någon som är 90% smartare än dig själv.
Önskar bara att jag visste hans namn, jag kallar honom för Bert Pharmacology Svensson
It's a new start!
Fick ett ryck igår och skapade en ny blogg... lite av en clean-slate. Vi går in i en helt ny fas av utbildningen nu, det är verkligen så tydligt, allt är annorlunda 99% till det positiva och kände att ny fas=ny blogg. Så från och med nu kan ni läsa om mitt lilla liv här. Som jag sagt flera ggr innan så ska jag försöka bättra mig på bloggandet.
Samtidigt så som allt är annorlunda är allt som vanligt. Jag trivs sjukt bra i min nya seminaregrupp, bra folk som ställer upp för varandra, mycket skratt och ingen tävling så långt ögat kan nå och det är otroligt skönt.
Min kliniska grupp (mini-gruppen) som man är i på sjukhuset består av fyra personer och i min är längre det Ebba, Pontus, Ena, och jag, och det känns hur bra som helst. Det som är lite tråkigt att vi aldrig längre ser av resten av klassen för alla läser olika ämnen under olika perioder under året. Lektionerna hålls inte heller i stora Biomedicum byggnaden där vi i princip har bott under våra två första år. Nu är alla lektioner på olika sjukhus runt om i typ hela Gdansk, men majoriteten är än så länge uppe på sjukhuset vid skolan.
Igår under vår lektion på sjukhuset (Internal Medicine) så började vi med Respirational diseases (trubbel med andningen) Där tränade vi bland annat på att lyssna på lungorna etc etc, men vi försökte oss även på percussing eller "tapping" ni vet som läkarna gör på filmer/TV liksom "Tappar" med ett finger ovan på ett annat som man placerat på patienten, då är det meningen att man ska få fram ett ganska klart, högt, ihåligt ljud siom reflekterar resonansen från lungan, och detta låter olika beroende på var man är, och vad som ev finns i lungan.
Mmmhmmm..... låter lätt nog... tapptapp liksom, hur svårt kan det vara? Haha knepigt... iallafall för Ena, Ebba och mig... det gick sådär fick väl relativt kläm på det, men inget och skryta med direkt.. sen sist ut var det Pontus tur och försöka och ljudet som produceras måste vara det snyggaste och klaraste tapping-ljudet i historien, (eller ja, iallafall som jag har hört)... till och med patienten vände sig om och nickade uppmuntrande till honom...haha lite snopet för oss andra.
Pontus gick hem med vetskapen att han just vunnit SM i tapping... Ebba Ena och jag gick hem med köttsår på våra vänstra långfingar efter att ha bankat in högra pekfingets nagel ner i fingret ca 7483756ggr.
Men ändå fett kul och leka läkare :-D
Mental note to self: 1. Klippa naglarna tills på måndag 2. Träna tapping och ignorera det faktum att jag nog ser ut som Joel-bitars okända syster när jag gör det.
Imorgon har vi pediatrik hela dagen, skutthoppochheeej... Alltid toknervös innan den lektionen. Vad gör jag om ungen tokvrålar när jag ska kolla den i halsen? Biter av mig fingrarna? (de har ju redan blivit used and abused denna veckan) Babblar på polska? Baah, hur hanterar man barn i största allmänhet? Vaaaarför ska vi ha pediatrik nu i trean, kan för fan inte undersäka en vuxen människa helt korrekt, hur ska jag då kunna på ett barn?
Nej nu måste jag ta mig samman lite och plugga lite Pharmacology, haha ni kommer för höra myyyycket om detta ämne detta året...I can feel it :-P
Ville också bara säga att idag har jag i hela underbara 34 min pratat med finaste Tess. Så vet ni vad alla mina fina vänner i Svergie. VIBER. (<--- bra skit).. use it damn it. jag blir så glad när ni ringer, eller peta iväg ett mess på what's app (Nej jag vet.... jag är inte bäst på och höra av mig, men det betyder så mycket när ni slänger iväg en tanke :-))
Dagens Låt:
