Min dag:

06.00 Klockan ringer
07.30 Taxi till Microbiology department
08.00 Final i praktiska moment i Microbiology
10.00 Handla/Packa/Duscha
13.00 Taxi till flyplatsen
15.40 Flyget till Malmö
16.35 Landar
16.40 Flygbuss till Lund
17.42 Tåg mot Karlshamn
19.30 Framme i Karlshamn
20.00 Hemma i mitt lilla hus
20.01 ÖL

Någon hektisk dag, men who the hell cares för jag ska få se min underbara vän Alexandra gifta sig med sin Niklas på lördag! Det kommer bli helt jävla fenomenalfantastiskt!

 

Tänk, Rödtotten där blir Mrs. Lundin på lördag, Blondinen i mitten är nu mer brunett, förlovad och har två fantastiska pojkar, och hon där längst till höger är halvägs framme till läkarexamen. Vänner för livet tror jag det heter, 13years and counting!

 

 

Tentan gick för övrigt jättebra tack vare finaste Mona som kom hit igår och visade lite tips och trix vad man skulle tänka på. Så Ebba och jag satt med diverse pennor som fick figurera som pipetter, provrör osvosv och tränade på att flytta "bakterier" sterilt, haha måste sätt så jävla fånigt ut,

 

Jag fick professorn som examinator men hon gillar mig för jag har haft flyt hela året och bara fått frågor från henne som jag har råkat svara rätt på, så hon såg mig lite som en expert på micro,När det var dags för sista uppgiften som var att känna igen, förklara och namne ett medium som bakterier växer på.

Hon gav mig en så kallad "blood-agar" där det har skett en överrörig reaktion som jag återigen RÅKAT lära mig utantill det sista jag gjorde igår innan jag somnade. Så ramsan lät såhär "Yes, you se here in the middle Staph. Aureus has been streaked across and caused a beta-hemolysis, and perpendicular to that line, you have streaked a group B streptococci , more exactly Strep. Agalactie, which produces a so called CAMP-factor, this CAMP-factor enhances the hemolysis of Staph. Aureus so you get this VERY NICE arrow shape when Strep. Agalactice grows in the proximity of Staph Aureus, the other streak is fron some unkown beta hemolytic pathogen."
 
"VERY WELL, perfect actually.................................... maybe you have a sister who can come here next year, I will miss having you as a student"

 

BOOM tack för den :-D Haha, vad man kan komma undan med med fina vänner vänner som hjälps åt!  Vad skulle jag göra utan er?

 

Nu -> Flygplatsen

Dagens: "Sagan om Caecilias första lungundersökning"

 

Jaa, i början på november så var det dags att träffa patienter, och vi insåg alla ganska snabbt att det är lite smått knepigt att vara sig själv och trevlig när man måste slå knut på sin tunga och försöka tvinga fram några polska fraser, saken blir inte lättare av att det är typ 5 andra patienter i rummet och din LäkarLärare som alla får lov och "beundra" din så kallade polska, jag insåg iallafall ganska smabbt att gud va jag önskar att jag hade lagt ner liiite mer tid, och varit liite mer modig i min vardag att använda min polska. Teckenspråk och leende will only get you so far, framförallt så kommer du ut från varje patientrum med kramp i dina ansiktsmuskler efter att ha limmat fast ett leende på läpparna under 20 minuter, så när det är dags för sista patienten för dagen så liknar du själv en Parkinson's patient som har tremors i hela ansiktet.

 

Detta kommunikationsproblem blev plågsamt uppenbart för mig första gången jag skulle "percussa" dvs "knacka fram" lungornas storlek/gränser på en patient.

Detta var en relativt ung man med diabetes i 45 års åldern. Han satt lite dumt till i sängen, och jag visste inte hur man säger på polska "Skulle du kunna vända lite på dig" ej eller vågade jag fråga min LäkarLärare Dr. Szyndler om hon kunde be honom flytta på sig. Jag visste ju inte då ifall och var lika farlig som typ Flätan eller Hannibal i ettan. (Det visade sig sen att hon är världens mest fantastiska Lärare och jag kommer sakna henne rejält. Stenhård, men väldigt rättvis och med en kunskap som är jävligt beundransvärd!)

 

Anyway.

 

Patienten satt lite dåligt till, typ snett mittemot mig, och jag, lång som jag är försökte mig på en slingrande teknik så jag kom åt bakom ryggen på honom, insåg att YES det funkar och jag percussade riktigt bra och var fett nöjd över min insats. När jag sen ska rapportera och slingra mig tillbaka samma väg som jag kom, så inser jag att jag har haft min byst, ca 2cm från patientens ansikte under hela proceduren, jag inser detta typ när jag kommit halvägs tillbaka till en stående position och får lite halvpanik och ska liksom "snabbt" komma till rätta, nääää men då daskar jag till patienten med brösten i hans ansikte.

 

Jag dog. Där och då i typ 30sek. Sen återuppstod jag med tanken att "Jag har precis gett min första patient en whiplash-skada"

 

När jag vågade öppna mina ögon och var helt redo för all form av damage control så sitter patienten och ler från öra till öra och var uppenbart övernöjd med situationen. Jag tackade bara någon gud att han såg till att Dr. Szyndler stod bakom mig och mitt blotteri var dolt bakom min läkarrock.

 

Sen var det de andra i min grupps tur att göra det jag precis gjort, minus blotteri, men som alltid när studenter ska öva så tar saker tid och Dr. Szyndler bad om ursäkt till patienten för att det tog sådan tid. När hon sen översatte till oss så hade glatt sagt:

"It is absolutley no problem, these are the nicest students I have had all week, please DO come back to see me"

 

 

Jag tänkte nu göra ett litet försök att få ner lite av det som har hänt det här året, lite historier som jag ska se tillbaka på om några år och flina för mig själv.

 

Dagens: "Sagan om Caecilias första obduktion"

 

Detta skulle upplevas någongång inom ramarna för kursen "Pathomorphology" vi hade fint nedskrivet på schemat vilket datum detta skulle ske och alla var vi väl ganska taggade inför detta, ja läkarstudenter är morbida och konstiga varelser. Vi visste att vi skulle ha obuktionen med en läkare vars namn ingen kunde uttala och därför fick hon smeknamnet "Flätan" eftersom hon alltid har håret i en inbakadfläta. Flätan är en totalt livsfarlig kvinna, en riktig "lärarinna" med glasögon längst nere på näsan och med dem kan hon se in i det djupaste av din själ, jag lovar. Jag var totalt livrädd för kvinnan under hela denna kurs.

Iallafall.

 

När vi in salen där vi skulle samlas denna spännande dag kommer Flätan med tunga besked: "I am so sorry to tell you but UNFORTUNATLEY nobody died this week, not a single patient has died, so we can not have the autopsy today, only regular class" Hela klassen suckar och stönar och besvikelsen var enorm.

 

Men. Så kom dagen då någon stackare rent faktiskt hade dött och det blev vår tur att få lov och följa med ner till patologen och observera Flätan i hennes rätta element. Mitt förflutna med döda människor är väl sisådär, man kan väl säga att anatomin i ettan inte direkt var min hobby? Vande mig aldrig vid synen av döda människor, så jag var ganska nervös faktiskt. (Btw, så hade jag min sista lektion någonsin på anatomy department idag, det var inte med sorg i hjärtat jag tog avsked av formalinlukten och konserverade kroppsdelar)

 

Anyway, vi kommer ner i källaren på patologen och får på oss skyddskläder ovanpå våra läkarrockar och vi ser alla ut som blå mufflon, när alla är redo säger Flätan: "At the end of this corridor there are 2 bodies, if someone feels like they are gonna get sick, please leave the room and DO NOT get sick in the room, show some respekt for the dead and throw up somewhere else OK?"

 

Så när kräkreglerna var införstådda och ag kommer in i rummet ligger den en  man i 50års åldern på en metallbrits "grovarbetet" som de kallar det var redan gjort, dvs bröstkorgen var uppklippt och skalpen på huvudet var lossat.
Organ efter organ lyftes upp och analyserades, och efter ca 10 min så var "jagvetintevadjagskagöraavmigsjälv-therearedeadpeopleintheroom-känslan" i min kropp minskad med ca 70% och jag fann mig själv komma fram närmre och närmre, det blev ju värsta dektektivarbetet av det hela efter ett tag, otroligt spännande mitt i allt det morbida.

 

När jag då står där, halvvägs nere i kroppen, heeelt inne i vad jag ser och vad Flätan berättar... så kan jag liksom känna hur mitt örhänge, i slowmotion, liksom gliiiiider ut ur hålet på min öronsnibb, hela klassen drar för andan, och sakta sakta faller det ner *stuttssutts-rullrulll*... raaakt ner i... ja... pölen på golvet som beståd av, människomix? blandat med gruksoppan som mannen ätit innan han dog... alltså... det kan inte bli mer absurt.

 

Vad gör man då? Med sitt öronhänge som håller på och ta ett bad under britsen som mannen ligger på. 

 

Flätan tittar upp på mig bakom sina röntgenglasögon, och jag undrar i mitt stilla sinne vad hon ska göra med mig nu, så jag säger:

"You know what.... I think i will donate my earings to the pathology department, does anyone have a glove so I can pick it up?"

....så på men en blå handske och sen var det bara ner, under britsen och försöka undvika vätskan som droppar uppefrån mannen och fiska fram mitt örhänge... så frågar jag:

"Where can I throw this out?"

Flätan: "Throw it out?!? Are you sure!? You can just wash it with alcohol and it will be fine??"

Jag: "Ööum... no.... I think I'm okey with just throwing it out"

Flätan: "Well ok, maybe I'll just find them later and keep them".

Jag:"Sure! You do that"

 

Jag förväntade mig resten av kursen att Flätan skulle komma med mina örhängen dinglandes en dag, kanske  hon bara sparade dem för special occasions?

 

 

 

Kan inte fatta att jag sitter här med 46 dagar kvar på mitt tredje år i Gdansk, om 46 dagar är jag 50% läkare. Det är helt ofattbart.

Det här året har min inställning och attityd inte minst emot utbildningen utan också gentemot min egen kunskap  som jag plötsligt fattar att jag skaffat mig fullständigt förändrats, det är riktigt jävla coolt att komma in i ett rum, se en patient och förstå vad som har gått fel i hans maskin som kallas för kroppen. Missförstå mig rätt, klart jag har en otroligt lång väg att gå, men det är ändå en känsla när man sätter sitt stetoskop mot bröstet och hör HÖR problemet, en lablista, EKG, och röntgenbild senare, plötsligt så står jag där och inte bara begriper problemet efter att någon förklarat allt för mig, utan har själv lyckats dra samma slutsats..... och allt detta efter några fjuttiga månader. Man kan säga mycket om (vilket alla medstudents gör) vårt såkallade ickeliv, vi kämpar så ögonen blöder och allt som en normal vardag innefattar är absolut icke-existerande.

 

Men när den dära lampan tändes på allvar uppe i min lilla  hjärna, och sen en till, en till och en till, och till sist så började den här oändligt långa vägen bli upplyst och jag börjar kunna se sambandet mellan alla dessa timmar som ögonen blött och vart det hela kommer leda till, den känslan är helt obeskrivlig.

 

Jag vet att mina vänner och familj alltid sett mig som väldigt förvirrad och irrat omkring ganska rejält i princip hela mitt liv, jag menar man blir inte kallad för "mixern utan lock" helt obefogat, men för första gången i mitt lilla liv så vet jag att jag är på rätt plats och jag är duktig på det jag gör, och det är häftigt.

Jag hade aldrig "den stora drömmen" att bli läkare, det liksom bara blev så, och jag kommer alltid varit oändligt tacksam för min förrvirring som tillslut ledde mig hit. JÄ!

 

Kanske är detta mitt maximalt mest skrytiga inlägg hittils, men vet ni vad, det är okej och skryta ibland!

 

Kan känna att det är lite trist att jag varit så beyond usel på att blogga det här året, det hade varit kul att kunna se tillbaka och läsa om det här året som har varit lite av en resa mitt i resan.

 

Men men. 46 dagar kvar som sagt.