Dagens: "Sagan om Caecilias första lungundersökning"

 

Jaa, i början på november så var det dags att träffa patienter, och vi insåg alla ganska snabbt att det är lite smått knepigt att vara sig själv och trevlig när man måste slå knut på sin tunga och försöka tvinga fram några polska fraser, saken blir inte lättare av att det är typ 5 andra patienter i rummet och din LäkarLärare som alla får lov och "beundra" din så kallade polska, jag insåg iallafall ganska smabbt att gud va jag önskar att jag hade lagt ner liiite mer tid, och varit liite mer modig i min vardag att använda min polska. Teckenspråk och leende will only get you so far, framförallt så kommer du ut från varje patientrum med kramp i dina ansiktsmuskler efter att ha limmat fast ett leende på läpparna under 20 minuter, så när det är dags för sista patienten för dagen så liknar du själv en Parkinson's patient som har tremors i hela ansiktet.

 

Detta kommunikationsproblem blev plågsamt uppenbart för mig första gången jag skulle "percussa" dvs "knacka fram" lungornas storlek/gränser på en patient.

Detta var en relativt ung man med diabetes i 45 års åldern. Han satt lite dumt till i sängen, och jag visste inte hur man säger på polska "Skulle du kunna vända lite på dig" ej eller vågade jag fråga min LäkarLärare Dr. Szyndler om hon kunde be honom flytta på sig. Jag visste ju inte då ifall och var lika farlig som typ Flätan eller Hannibal i ettan. (Det visade sig sen att hon är världens mest fantastiska Lärare och jag kommer sakna henne rejält. Stenhård, men väldigt rättvis och med en kunskap som är jävligt beundransvärd!)

 

Anyway.

 

Patienten satt lite dåligt till, typ snett mittemot mig, och jag, lång som jag är försökte mig på en slingrande teknik så jag kom åt bakom ryggen på honom, insåg att YES det funkar och jag percussade riktigt bra och var fett nöjd över min insats. När jag sen ska rapportera och slingra mig tillbaka samma väg som jag kom, så inser jag att jag har haft min byst, ca 2cm från patientens ansikte under hela proceduren, jag inser detta typ när jag kommit halvägs tillbaka till en stående position och får lite halvpanik och ska liksom "snabbt" komma till rätta, nääää men då daskar jag till patienten med brösten i hans ansikte.

 

Jag dog. Där och då i typ 30sek. Sen återuppstod jag med tanken att "Jag har precis gett min första patient en whiplash-skada"

 

När jag vågade öppna mina ögon och var helt redo för all form av damage control så sitter patienten och ler från öra till öra och var uppenbart övernöjd med situationen. Jag tackade bara någon gud att han såg till att Dr. Szyndler stod bakom mig och mitt blotteri var dolt bakom min läkarrock.

 

Sen var det de andra i min grupps tur att göra det jag precis gjort, minus blotteri, men som alltid när studenter ska öva så tar saker tid och Dr. Szyndler bad om ursäkt till patienten för att det tog sådan tid. När hon sen översatte till oss så hade glatt sagt:

"It is absolutley no problem, these are the nicest students I have had all week, please DO come back to see me"