Sätta en 4a i Pharmacology. DEN KÄNSLAN!

Nu är det ta mig i brasan bara EN final kvar, hade varit lite som att vinna på lotto och passa den också. Internal Medicine, kan ju hoppas på att jag lärt mig allt jag behöver kunna i detta ämne under året. Det börjar bli jävligt ont om plats uppe i min hjärna, trångt och knökfullt. Så förhoppningsvis ligger det 60% kunskap redan undanstoppat och lagrat i något hörn.

Vill passa på att önska min fantastiska grupp en finfinsommar! Kommer sakna er!

I Tisdags var det dags för microbiologyfinal, det är 4 jävlig lustiga damer som undervisar i detta ämne. Vi kallar dem för pantertanterna, de har nog hängt ihop riktigt länge och vi kan alla föreställa oss de 4 på Mallis under ett parasoll pratandes om vilka bakterier som håller på att flytta in i dem och "disrupt their normal flora" Ebba och jag konstaterade ganska snabbt att detta måste vara "the happening of the year" för dem, så tillpiffade och allt för glada för att vara kl 8 på morgonen.

 

Damen jag alltid kommer minnas under det något inofficella namnet "just-lady" är en riktigt rolig tanta, kanske har hon liten släng av aspergers syndrom. Det är stunder som denna jag blir så bitter på mig själv för att jag varit minst sagt usel på att blogga detta året, för hon är en kvinna som förtjänar en beskrivning. För att sumera det hela kort, så har jag aldrig träffat en kvinna som:

Pratar så fort

Har STENKOLL på allt och alla

Följer regler, för att regler är REGLER, och regler ska följas i den ordningen som reglerna var givna.

Har förmågan att klämma in ordet "Just" minst 3 ggr per mening

Har förmågan att klämma in ordet "simply" framför alla "Just"

Har förmågan att använda uttrycket "Oh GOSH" så varje gång hon säger det tror du jorden har gått under.

 

När vi alla står utanför salen som vi ska skriva vår finals i, står Just-lady i sin tjusiga klänning, det är ju trots allt finals-day, helt redo med sitt protokoll och klasslista. Men innan hon börjar ropa upp oss så måste hon ju självklart förklara reglerna.

 

"Helloooooo everybody, Oh GOSH, I just hope everybody is here. I simply just before we start, simply, just want to welcome you to the Microbiology final! ......Oh GOSH it is very dark in there, it's simply just hard for me to just read of the list of just all your names, but I simply just have to manage. I also just have to just tell you the rules before I simply will just call your names. When I just call your name, please just go in to the hall.. of course you just have to leave your personal things before you simply just take your seat. Just through the door there are just many tables and hookers to put your things on. So just simply please: Use the tables, and just use the hookers, and just leave your cellphone in the front, we will simply just give them back to you just as soon as you just finished the test. Oh GOSH, look at the time let's get started"

 

Spela upp det där i huvudet med x6 hastighet, och hur fantastisk roligt det är med syftningsfel/språkfel kl åtta på morgonen. I very much used the hookers inside.

 

Här är ett foto från en lektion i början av året när Just-lady föreläste.. någonstans på vägen så slutade jag lyssna och började räkna "justs" istället

 

Längst framme ser ni 2 pantertanter till vänster, och två pantertanter till höger, men den röda väskan är allas vår älskade Just-lady. Jag står längst bak, till vänster om mig är Ebba, till höger står Bahar, Axel och Mona vi går alla i samma grupp.

 

Trodde aldrig jag skulle säga det, men jag gillar microbiology, kommer kanske till och med sakna detta ämne! Kommer även sakna pantertanterna, måste säga att de förgyllde mina fredagar och aldrig har jag träffat lärare som brinner såååå hårt för sitt ämne, ändå beundransvärt!

 

 

Live in the present, and make it so beautiful, that it will be worth remembering.

Så, enda sen jag flyttade till Gdansk så har jag om att det kryllar av vildsvin här, de hänger i parkerna i stan och uppe vid Dorms och... ja typ överallt.

 

Jag har dock aldrig stött på några, men detta skulle komma att ändras här om dagen.

 

Jag var ute och rastade mig själv i skogen som ligger precis utanför centrum. Jag springer runt där i sommarskogen, lyssnandes på min favoritspellista på spotify så där lycklig som man kan bli när man kommer in i det där träningsmodet och det känns som om man kan springa till månen.

 

Mitt i min trans och "Iron Maiden - Run to the hills" så springer jag i princip in i Mr. Vildsvin och hans tre kompisar. Jag tvärstannar och vi står där i en cirkel och stirrar på varandra. Några millisekunder hinner passera innan synapserna i min hjärna hittar ner till mina ben, jag tvärvänder och kutar åt andra hållet, och Mr. Vildsvin och co verkade också känna för en löptur.

Detta skogsområde är extremt kuperat, och jag hade precis krigat mig upp för världens högsta kulle, nu gick den i reverse dvs en sjuhelvetesnedförbacke. Alla som känner mig vet att jag kanske inte är den smidigaste människan som gått på denna jord, men vad kan man begära av någon som är 180cm lång och inte är ägare av ett 3D seende, därför ej heller någon avståndsbedöming. Det är fan inte lätt att hålla reda på mina ben ska jag tala om för dig.

I mitt huvud skreks det i takt med "Run to the hiiiiiiills, run foooor youur liiiife" (hann tänka där någonstans att detta var ju en ironisk låt, jag kunde se mig själv uppeifrån som om jag nu hade huvudrollen i Disneys senaste film) så tänkte jag "RAMLA INTE, SNUBBA FÖR I HELVETE INTE" det kändes lite som om mina ben förvandlats till hjul, för enda in i Malaysia vad det gick undan!

Men jag begrep också att min kondis är inte direkt i tipptopp och det här tempot kommer jag inte kunna hålla uppe någon längre tid.

 

Lite längre ner på sluttningen växer ett träd, Detta träd växter liksom in nedförsbacke således så kommer jag farandes i en ganska lämplig vinkel för att kanske kunna kasta mig upp i detta träd. Sagt och gjort.

 

(AJ)

 

Men jag lyckas få ett bra grepp om en gren, häva upp mig på denna och klättrar högt högt högt upp i trädet, jag tittar ner och ser de jävla grisarna springa mot horisonten.

 

Jag var inte så lite nöjd med mig själv. Kände mig som Crouching Tiger, Hidden Dragon meets Matrix meets  Roadrunner

 

 

Så fort jag hämtat andan så börjar "runkeeper-appen" prata i mitt öra och jag insåg precis att jag slagit mitt personliga pace/km. Tänk, 1 månads slit och allt som behövdes var lite riktig motivation.

 

Sen när adrenalinet lagt sig lite, typ runt 3 på morgonen så insåg jag att en mer trolig liknelse skulle vara något i stil med en tecknad film. Ni vet när en gubbe springer in i ett träd och har bröstkorg och mage mot trädet och armarna och benen i 90gradersvinkel ut från stammen.

 

Denna liknelse blev även bekräftad morgonen efter när jag skulle stiga upp ur sängen och handlöst ramlar ner på golvet och inser hur stans ont jag har i foten, den är nu mer blå, lika blå som mina knän, dock inte lika full med skrapsår som mina händer och armar. Till och med mellan brösten hade jag skrapsår, klurade lite på hur denna sista skada kunde inträffat, troligen efter det jag smidigt "gled" för trädstammen.

 

Det var ju för fan skithögt det där trädet. Begriper faktiskt inte hur jag lyckades hoppa upp, få tag i en grenjävel och häva mig upp. Detta tänker jag vara fortsatt kaxig över.