Jag tänkte nu göra ett litet försök att få ner lite av det som har hänt det här året, lite historier som jag ska se tillbaka på om några år och flina för mig själv.

 

Dagens: "Sagan om Caecilias första obduktion"

 

Detta skulle upplevas någongång inom ramarna för kursen "Pathomorphology" vi hade fint nedskrivet på schemat vilket datum detta skulle ske och alla var vi väl ganska taggade inför detta, ja läkarstudenter är morbida och konstiga varelser. Vi visste att vi skulle ha obuktionen med en läkare vars namn ingen kunde uttala och därför fick hon smeknamnet "Flätan" eftersom hon alltid har håret i en inbakadfläta. Flätan är en totalt livsfarlig kvinna, en riktig "lärarinna" med glasögon längst nere på näsan och med dem kan hon se in i det djupaste av din själ, jag lovar. Jag var totalt livrädd för kvinnan under hela denna kurs.

Iallafall.

 

När vi in salen där vi skulle samlas denna spännande dag kommer Flätan med tunga besked: "I am so sorry to tell you but UNFORTUNATLEY nobody died this week, not a single patient has died, so we can not have the autopsy today, only regular class" Hela klassen suckar och stönar och besvikelsen var enorm.

 

Men. Så kom dagen då någon stackare rent faktiskt hade dött och det blev vår tur att få lov och följa med ner till patologen och observera Flätan i hennes rätta element. Mitt förflutna med döda människor är väl sisådär, man kan väl säga att anatomin i ettan inte direkt var min hobby? Vande mig aldrig vid synen av döda människor, så jag var ganska nervös faktiskt. (Btw, så hade jag min sista lektion någonsin på anatomy department idag, det var inte med sorg i hjärtat jag tog avsked av formalinlukten och konserverade kroppsdelar)

 

Anyway, vi kommer ner i källaren på patologen och får på oss skyddskläder ovanpå våra läkarrockar och vi ser alla ut som blå mufflon, när alla är redo säger Flätan: "At the end of this corridor there are 2 bodies, if someone feels like they are gonna get sick, please leave the room and DO NOT get sick in the room, show some respekt for the dead and throw up somewhere else OK?"

 

Så när kräkreglerna var införstådda och ag kommer in i rummet ligger den en  man i 50års åldern på en metallbrits "grovarbetet" som de kallar det var redan gjort, dvs bröstkorgen var uppklippt och skalpen på huvudet var lossat.
Organ efter organ lyftes upp och analyserades, och efter ca 10 min så var "jagvetintevadjagskagöraavmigsjälv-therearedeadpeopleintheroom-känslan" i min kropp minskad med ca 70% och jag fann mig själv komma fram närmre och närmre, det blev ju värsta dektektivarbetet av det hela efter ett tag, otroligt spännande mitt i allt det morbida.

 

När jag då står där, halvvägs nere i kroppen, heeelt inne i vad jag ser och vad Flätan berättar... så kan jag liksom känna hur mitt örhänge, i slowmotion, liksom gliiiiider ut ur hålet på min öronsnibb, hela klassen drar för andan, och sakta sakta faller det ner *stuttssutts-rullrulll*... raaakt ner i... ja... pölen på golvet som beståd av, människomix? blandat med gruksoppan som mannen ätit innan han dog... alltså... det kan inte bli mer absurt.

 

Vad gör man då? Med sitt öronhänge som håller på och ta ett bad under britsen som mannen ligger på. 

 

Flätan tittar upp på mig bakom sina röntgenglasögon, och jag undrar i mitt stilla sinne vad hon ska göra med mig nu, så jag säger:

"You know what.... I think i will donate my earings to the pathology department, does anyone have a glove so I can pick it up?"

....så på men en blå handske och sen var det bara ner, under britsen och försöka undvika vätskan som droppar uppefrån mannen och fiska fram mitt örhänge... så frågar jag:

"Where can I throw this out?"

Flätan: "Throw it out?!? Are you sure!? You can just wash it with alcohol and it will be fine??"

Jag: "Ööum... no.... I think I'm okey with just throwing it out"

Flätan: "Well ok, maybe I'll just find them later and keep them".

Jag:"Sure! You do that"

 

Jag förväntade mig resten av kursen att Flätan skulle komma med mina örhängen dinglandes en dag, kanske  hon bara sparade dem för special occasions?